Tidigare ordförande Mikael Hamstedt berättar. Han är dotterson till Carl Hamstedt, som mellan åren 1928 och 1948 var en av de lotsar som verkat på ön.
– Pappa dog här ute. Han fick en hjärtattack på bryggan och ramlade i sjön. Han var ungefär 55 år då, berättar Mikaels mor Evy Engström, som 83 år ung fortfarande tycker om att besöka Bungeör, vandra längs stränderna och minnas.
Evy föddes vid Fårö lotsstation och var bara 1 år när pappa Carl började lotsa från Bungeör. Lotsarna tjänstgjorde någon vecka i taget, och när Evy var stor nog att klara sig själv var hon ofta med ute på ön under lov och ledigheter.
– Vi var sex syskon, men det var bara jag och ibland en av mina bröder som ville vara med här ute. Det var ensamt, men jag tyckte att det var kul. Jag gick och fantiserade på stranden, fiskade, lekte i ett vrak som låg i strandskvalpet. Om jag ville hem körde de över mig till Bungenäs, så fick jag gå in till Fårösund, berättar Evy när vi vandrar till platsen där det enda som återstår av vraket Käthe är ett anfrätt ankarspel på stranden.
Ibland hände det att hela familjen kom till ön någon helgdag.
Evy pekar på ett buskage nära hamnen och förklarar att det var platsen för pappas hallonland. Mikael Hamstedt fyller i att morfar Carl också planterade fruktträd på ön, till fruns förtrytelse.
– Det var dyrt, och de hade ju fruktträd hemma i Fårösund, berättar Mikael.
Förutom ”lotsuppassningshuset” med bostad och arbetsplats hade lotsarna strandbodar på ön. I dag är det deras ättlingar som tagit över och använder dem till övernattning. Sex små stugor bildar som en liten gemytlig by där tiden tycks ha en annan takt. Mikael Hamstedt tillbringar en stor del av sommaren här ute.
Han har flyttat in i det som en gång byggdes av engelsmän till ”Cookhouse”. När många engelska och franska fartyg låg i Fårösund under Krimkriget ankrade de största utanför Bungeör.
Gotlänningarna sålde kreatur som slaktades på ön av sjömännen.
– De tog sig friheten att vara här, som Mikael formulerar det forna neutralitetsbrottet.
– Det berättas att de magraste kreaturen slängdes i sjön, och att de simmade till Bungenäs och tog sig i land där. Då fångades de in och såldes en gång till.
Mikael Hamstedt berättar också att de första lotsarna kom till ön 1829 och bodde då i en liten stuga på stranden. Men den ska ha rivits flera gånger av folk från gårdar som hade släktäkt där.
Så på 1850-talet byggdes det nuvarande lotshuset, och det byggdes om 1938. Lotsbevakningen lades ner 1962 och i dag kan hembygdsföreningens medlemmar hyra in sig i huset för övernattning.
– Vi funderar på att bygga upp lotsstugan på stranden igen, berättar Mikael.
På öns södra burg syns ännu rester av husgrund och eldstad av kalkflis. Härifrån hade lotsarna fri sikt till både Norra och Södra gattet. Man tror att utseendet motsvarade den lotsvaktstuga som Fårö hembygdsförening återuppbyggt vid Lauterhorn.
Dykaren Tony Westberg är uppvuxen i Fårösund och har besökt Bungeör sen barnsben. Eftersom han fördjupat sig i fartyg som förlist vid ön uppskattar han att höra Evy Engström berätta om hur hon lekte i vrak som liten.
Nu återstår bara ankarspelen på stranden efter ålsumpen Käthe och motorskonerten Helja. Bland överblommad strandkål på de steniga strandvallarna blir de tidlösa konstverk. De rostiga taggtrådstrassel som minner om beredskapstiden är mindre tilltalande. Men växtligheten håller på att ta över.
– Käthe hade uppemot 1700 kg levande ål i lasten när hon strandade på det nordöstra revet 1928. Heljas last var trä när hon förliste 1935. Besättningen räddades, och lasten köptes av Herman Sjögren i Kappelshamn, kan Tony Westberg förtälja.
I havet närmare Fårö syns Dämba Mislaupers där flera andra fartyg förlist. Ett av dem var Vulcan, som 1873 kantrade och sjönk, fullastad med säd. Sedan dess kallas revet också Vulcan.
– Det finns ännu rester kvar, men det har varit mycket skrotbärgning här, speciellt under 1:a världskriget tog man material till militären, säger Tony Westberg.
